”Dublin Fair – är ni här?”

Dublin Fair är ni här…

…så inledde författaren, riksdagsledamoten och poeten Bengt Berg försöket att få  Dublin Fair upp på scenen i självaste Selma Lagerlöfs lada i Mårbacka nån gång på 1990-talet. 

Och där bakom ladan stod Dublin Fair och pratade musik, politik, gitarrsträngar och andra livsviktigheter med Torsbybandet Blue Border Boys, i en mix av drömmar, visioner och skrönor. Det var nästan som giget var bortglömt i en lycklig stund av tidlöshet. Men Bengt Berg fick igång en riktig talkör som mäktigt skaldade ”Dublin Fair är ni här…?” Och så var vi där på Ladans scen vid det anrika Mårbacka. Kulturellt värre men mixen av Selma Lagerlöf, Guiness, folkparker, irländska pubar runtom i landet, MC-klubbar, nobelpristagarspelning, TVstudio, gav en god grund såväl musikaliskt som scenmässigt. Det blev lite av ett varumärke för bandet. Rutin men också en förmåga att finna ett passande musikaliskt och sceniskt uttryck oavsett var vi spelade. Och grunden är allt när det kommer till the bottomline ”kultur”. En höjdpunkt i bandets biografi var att göra en låt, ”The Star of the County down”, tillsammans med nobelpristagaren i litteratur1995, Seamus Heaney, vid en förlagsbjudning där delar av svensk kulturelit fanns representerade.

                                                   

Förmågan att vara breda och folkliga kombinerat med en slags känsla för målgrupp (ett ord som inte fanns uttalat i bandet då) var en del av hemligheten med Dublin Fair. Bandet spelade överallt och i närapå nog i alla sammanhang. Herregud så många spelningar på olika ställen och kanske på tok för många på ett och samma ställe. Vi gav oss aldrig. Ifrån scenen förmedlades en känsla av att publiken skulle med oavsett om det var ringdans eller mer seriösa spelningar. Utnötningseffekten blev lite väl ömsesidig, först malde bandet ned publiken och gav sig aldrig förrän hela publiken dansade sen kanske det blev för mycket av det goda. Och ibland en och annan öl för mycket även på scenen. Hasses devis: ”The more you drink the better we sound” kanske var en pubägares ”våta dröm” men ”too much Guinesses on stage” – ja, då lät det nog sisådär…även om det var hjärtligt och deltagarorienterat.

Minnena tenderar att flyta ihop med åren och min sejour från 1991 – 1999 har om inte bleknat kanske färgats av andra musikaliska utflykter. Det blir svårt, för att inte skriva omöjligt, att distansera sig från några av de roligaste och mest spännande åren i mitt musikliv. Fortfarande kan jag känna mig som en medlem i bandet

Men nu står de här återigen om inte i predikostolen så iallafall i Segmosolen (äntligen) lördag den 18 augusti. Hasse Pettersson i bandet behöver inte förgäves ropa kära vänner till publiken. Det är publiken som ropat ”Kära vänner” efter Dublin Fair – Kära vänner ge oss hoppa-skutta-framtidstro och ännu en kul kväll i Segmon. Kanske bandet når upp till det tempo som Flogging Molly höll vid vår grannfestival Putte i Parken den fjärde juli.  En gång i tiden var Dublin Fair på väg att bli ett speedpunkband, som vid den där famösa spelningen vid Stockholms universitet…det blev bara 1 i taktslagen  190 bpm…speedpunked -  och publik som var i extas.

Lördag den 18 augusti får ni kanske hela historien i Segmon med John Mc Caffrey, sång & flöjt, Fredrik Lindholm, trummor (Svensson på den tiden) Hasse Pettersson, sång & gitarr, Henrik Lindström, gitarr, fiol, sång, Anders Pirinen, bas & sång och Pasi Pasanen dragspel & sång.The Irish Rover is still tunin´ in hearts, minds and legs!

Dublin Fair Now and Forever with love

från den gamle basisten Lasse Högberg som skaldade om ett fortsatt irländskt party, och dansglädje. Vi ses i Segmon, kära vänner!